Tidens måttstock
är aldrig lika lång eller kort
när du försöker fånga stunder
för att mäta dem

aldrig är ett ögonblick
lika långt och lika självklart
som barnets

tiden går fortare och fortare
lämnar mellanrum
allt mer sällan

logaritmiskt passerar den
rytmiskt pulserande
förbi

då tar jag av mig klockan
tror jag kan stanna tiden
naivt

men klockan tickar vidare
även på den arm, vars ägare just
har lämnat oss

vad gör man?

då inlevelsens ord flödar
kan dikten stanna tiden
för en stund

–

jag vet inte hur lång tid
som gått när du säger
tiden är nu

men igår drömde jag
att jag simmade
i tidvatten

© Birgitta Wäppling, november 2007