Den där första julinatten
då saknaden var som störst
efter din närhet

Då du sa att du var ett skydd mot
ensamhetens stormar
som slet henne sönder



och



Lovade att blåsa liv i varje
andetag
som hon glömde att andas
medan hon föll
i dina armar

Det blev mindre kvar av
henne
i väntan på dig
tiden då du



älskade



Fanns hon kvar
inte för att bli älskad
Sanningen var att du skulle
kyssa henne varm
den där julinatten
det skulle lukta som av
kärlekens lakan
och svala små kuddar



men det var nått kallt mellan
dig och henne



Och aldrig har sommaren
där vindarna bor
och augusti
varit mer fyllda av
förlorade möjligheter och
saknadens tårar
som nu

Om du någonsin kommer åter
inte för att bli älskad
utan för att saknaden är
som störst


om varje andetag



Är till för henne
vänd dig då om



och



Låt henne gå
Hennes hjärta
är alldeles för litet
och kan inte skydda
en saknad så stor