Vid den tiden, några år efter millenieskiftet, hade många alltjämt intrycket att världen var en Atlantångare på kollisionskurs med ett isberg.

Att kollisionen i själva verket redan hade inträffat och att befälen på bryggan redan hade synat sina blåritningar säkra på vad som väntade, visste ännu få.

Att det enda som ännu kunde göras, var att fylla de för få livbåtarna så gott man kunde och fördröja fartygets förlisning i det längsta, anade kanske ändå många.

Men sådan föga ärofull kamp ligger inte för människor. Allt eller intet lockar mer än skadebegränsning. Ännu några år efter millenieskiftet hade en god ordning i livbåtarna kunnat hjälpa, men inte förhindra.