Vänd mot hörnet längst in i rummet stod den kortväxte Habackuk - s.k. efter en av de mindre profeterna - d.v.s. min svärfar Leiser.
Där bad han sina böner, kroppen rockade i takt, den tjocka magen guppade; med den lilla kalotten på huvudet och sina bönetillbehör mumlade han vers efter vers i rummets stillhet, oseende av allt i omgivningen.Fullkomligt samlad i bönen.
Jag tittade förvånat på väggen framför honom- där hängde några tavlor i glas och ram- det var foton av sköna nakna kvinnostatyer - antagligen Thorvaldsens marmor.
Vid matbordet mitt i rummet satt min man och läste sina medicinska läroböcker.
Det var fredag - modern Martha stod i köket och lagade till sabbatsmåltiden. Året var 1946.
I sovalkoven sjönk jag ner i den ljuvligt mjuka bolstertäckta sängen. Skammen brände på mina kinder, men jag kunde inte stå emot, tröttheten drev mig in i sömnen - stillheten, mumlet, slamret från köket.

Jag hade ju varit uppe i ottan och delat ut morgontidningarna i mitt distrikt - som alltid så här års mörkt, regningt, kallt - trappsspring, letar mig fram över slummens mörka bakgårdar och genvägar över vindar ner till nästa gata. Sedan skolan - lunchen på "Kannibalekøkkenet" = studentköket - hoppade jag över: haschis, ångkokta potatisar och "kærnemelkssuppe" - maten var för dålig i alla fall.

Nu väntade svärmors festmiddag. Små assietter med hackad kokt kycklinglever, hackade kokta ägg och hackad lök, blinis, höjdpunkten Gefillte Fisch, kokt oxbringa med kål och så apfelstrudel till dessert.
Ljusen i den sjuarmade kandelabern var tända, i glasen vinet från Karmel utskänkt; min man smög ut och öppnade ytterdörren på glänt - för gästen som kanske skulle komma - OM