Vemodet lyser upp det iskalla ljuset från lysröret som spretar ut sin klagan över de förbipasserande. Jordens frusna själ trampas ned av hundratusen slitna fötter på hemgång från livets klaustrofobiska tjänstgöring. Ingen stannar upp och ingen tittar tillbaka. Det gamla kyrkornets klocka flämtar sin dova klang över befolkningens huvuden och minner om den makalösa monotoni som råder i drömlösa själar.

Inte ens de kalla blickarna från de igenimmade rutorna i alla förbipasserande bilar som puttrar ut orena gaser kan förgylla tillvaron för de avundsjuka trälar som just klev av trådbussen. Livet omfamnar alla i en ogenomtränglig dimma som skapar kilometer tjocka murar framför hopp och längtan.

Skymningen glider sakta in i ett becksvart mörker och portarna slås snart igen och tystnar för denna natt i betongförortens vardag. Ingen kan ens förnimma vad som finns bakom den färglösa tillvaron som lägger sig som ett lock av alla som snart somnar med en kopia av Zeljonaja vodka som såldes på gatan. Finkeldoften raserar snart alla drömmar i vanlig ordning, och snart ringer den gamla oputsade ringklockan igen, och ögonlocken som sakta hade murats igen av sedvanliga mardrömmar ska tvingas att öppnas till en sol, gömd, glömd bakom det tjocka molntäcket som aldrig kommer att lämna den förgätna plats de blivit tilldelade.