att livet skulle passera i revy
det stod redan skrivet
men att fötterna blev till bly
bara för att man skulle ta livet

...hade jag ingen aning om-----

återigen fick man skamset stå
fastfrusen med det iskalla
och den bitande känslan ska bestå
även när man börjar falla

...skammen biter tag i mig------

broräcket minner om tragedier
men fallet om lättnad
för delade jag livet i partier
så fanns det en övergöd mättnad

............vilken mening fanns det omkring?------

mitt värdelösa liv ska få ett slut
ingen har någonsin märkt av
att jag kroniskt skulle veta hut
och att jag grävt min egen grav

......inte ens jag själv------

men när jag väl ställer mig på räcket
och känner samvetet anfalla
då vaknar jag plötsligt utan täcket
och märker hur jag från sängen börjar falla

-----skammen biter ånyo tag...

jag känner hur svetten börjar bränna
och hur hjärtat frenetiskt rusade
jag hade ju redan kastat min penna
då poesin inte längre berusade

..........självförtroendets förkrossande makt-------------

jag har än en gång tragiskt insett
att jag drivs av min egen falskhet
och att jag är poesins avskydda klosett
jag kan inte ens döda en poet

---patetiskt............