I min närhet bodde en kvinna alla älskade. Stjärnögd talade hon om sanningen för mig: att hennes mentalsjukhus stod fulla av belackare. Och många bekantskaper i hennes mun spottades ut som stjärnor som zoomades in och sög en kyss på varje kind, innan hon sparkade ner dem med boots av kometer som kom och försvann lika snabbt. I världens allt och Mars svartsjuka färger.

Byxorna var nerdragna till marken. Vargpälsen smet över dina synliga revben. Du hoppade femtio meter. Dina dömda ögon mötte mig vid dörren. Du gick utan att vända dig om bort från tystnaden på mina läppar.

En dag möter jag din älskare. Jag äter grillat kött på hans balkong. På manligt maner skryter han om sina erotiska bravader. Jag vet att det är dig han pratar om. Och när ett signifikant byte av frisyr sker och nunnan dör förvrids dessa solbrända ansikten. Din dörr, din älskare, dina ögon som jag inte kände.

Jag möter dig i en mörk gränd och märker att du har dinerat på flugsvamp. Och du tar mig med på en fest där alla är höga som hus, det står en människa och pissar i varje hörn av det rökiga rummet. Och när historien upprepar sig själv och ingen verkar protestera tar jag dig varligt i min famn. Jag kramar ur dig som en trasa, vänder upp och ner på dina ögonbryn och slänger ut dig genom fönstret. Du landar som en katt, strypt och hårlös i den kalla parisiska oktobernatten.

En galen kvinna förstorar upp ditt liv och kastar pilar på din bild. Hon skär sig i armen som genom sin död väckte upp det storslagna i den religiöses namn. Pundhuvuden förvaltar sin dollar. I en tillbakahållen poltergeist flämtar du och häller gift i min vidöppna mun.

Och du ändrade din design. Möblerade om din kropp, ditt ansikte. Passerade under mitt fönster, stod i trapphuset om nätterna, osäker på signaler och brev. Och plötsligt kom en blixtrande huvudvärk och en impuls till mord vägledde dina ursinniga steg. Och en yxa höggs i mögligt bröd. Och gestalten som hållt dig fången, som hade skapat dessa skillnader ställdes mot väggen i en sekund.

Jag hör dig stöna i lägenheten bredvid. I juli ska din baby skrika så att det skär genom väggarna och fladdrar i gardinerna. I himlens symfoni ingen har hört men ändå tycker illa om. Babyn skriker musikalisk och nyckfull, teatralisk och episk i en kyrka full av högerspöken.

Jag klär mig i guld, de falska vidderna ska bli mitt hem. De ska ge mig kraft som få saker mäktar med. Precis som ditt strövande i det okända väntar med en bomullsfamn. Gapande med glupsk mun och vackert lockigt hår. Och pappret läggs på lågan. Allt som skilde oss åt brann och krympte. Tvisterna spred flagor av sot. I ett helvete av bortkastade år föds vi på nytt när veken kastar sitt ljus över oss.

Vi träffas för sista gången på ett hotell i England där jag attackerar dig och allt du står för. Skärpan tänjs. Ytan på din hud blir nattligt tunn. Själen andas, far omkring som punkter av ljus i rummet. Den utför fellatio på ovilliga män och muddrar fickorna på wienerbröd. Dygnet därpå landar vi mjukt på våra kråkfötter. I ruinens nätter. I drömmar av skrik och flykt. I dagar av hopp och fallna huvuden.

In i mysteriet. In i källor av himmelsk migrän. In i tyrannens käftar röda av blod. Snärjda av fåfänga idéer. Dyrkade av de lurade liken som skulle hämtas av flygande tefat och jesuiter. Där måndagar inte fanns. Där trälarna blev visa som gudar. Där de som ville dö fick leva. Och allt var glömt och förlåtet. Allt ljus skulle lysa på de utan skam.