Raseriets böcker är inbyggda i glasverandor. De nya ärren, blå och skrynkliga, gråter hårt i ett rum av speglar. Din ursäkt för att smita, att slippa. Lipsillar och nattliga skrik etsar sig fast någonstans hos de som glömt. I ett trasigt neonblått sken. En mörkrädd stad där mässande sopraner står i kö till en eskapistisk konsert i trettio graders kyla.

Under jorden tiger alla journalister i direktsänd radio. Inga svar på frågorna som ställs rakt ut i luften. Ögon av glas och porslin skvallrar om domedagar som aldrig kommer. Etern tas över av japanska geishor och popoffer.

In raglar en man i rustning. Han slår sig ner vid ditt bord och hötar med näven och kallar dig sin förlorade son. Och han minns inte dig. Han var berusad den natten som alla andra nätter.

Sista gången ni träffades var i en inrökt etta med skit inpyrt i väggar och tak, stolar och bord. Killen var ju i extas, rödbrusig under sin cowboyhatt. Bakom honom en ofattbar träelefant, en trave skivor och en sydafrikansk flickvän som troget väntade i München. Framför honom ett helt liv som gick förlorat. Revyn flimrade förbi på en skärm av glas. Den visade ingenting, föll från hans slaka linor in i natten.

Den sista sejouren. Det sista varvet runt kvinnorna på stranden. De gav dig en sista känsla av skam när de skylde sina kroppar med svarta blickar. Och stoppuret stannade din sista sommar.

Du går i din kavaj över de öppna gatorna, som piskad av klockan, som uppsnärjd av allsköns pulver. Det som simmar i ditt blod letar girigt efter stridigheter och saker att glömma. I affekt hasar du dig ner mot golvet i källaren. Du vänder dig om, låter en kalkvit vägg resa sig i vägen för din framtid. Hämtad över lekande barn. Hittad hängd av en annan man i ett rum fullt av de pengar du ärvde. Från handen framför dig i fuktigt halvt omslutet mörker. Där din kropp vilas upp inför nästa dag. På ett starkt lackerat golv där mosaiker faller från den öppna spisen längs den hopplösa sjunkande ängeln på din bibel. Där du håller Jesubarnet under den ena armen och en flaska under den andra. Blickande in i ett skralt inferno som ser skymtar av himlen fly bakom en sol med armar runt offret.

Ditt huvud faller som ett spädbarns första tanke, tungt och köttlöst som en svävande vinge. Anekdoters offer. Skållade av ruelse innan de lärt sig sitt språk. Och de finner vägen nerför alla trappor. Och de svär att aldrig komma tillbaka. Duperade gringomän, dödade av hettan.