På min vägg tecknar du zebraskinn och dödskallar och kobror som blixtsnabbt hugger till mot betraktaren. Denna gåva du hade lärt dig genom att lyssna till tusen konstnärer. De transporterades till klostrets service, en människas litenhet. Liknöjda och beresta rum av högfärd. Jag stod vid mixerbordet och rattade bort din röst som sade att bara nuet existerar, inte tiden. Fotsteg stora som en yetis i gul snö marscherar över din surrealistiska rygg. I betäckarens köld, den var din egen. Du ligger och dränerar och åderlåter. Tunga gardiner hejdar solljuset från att gnugga dig i ögonen och väcka dig till en ny ovälkommen dag, snarlik alla andra. Larver av liniment kryper stilla upp mot glasbordet där gammal lasagne ligger och ruttnar på porslinstallrikar. Nuet kravlar sig fram genom grå sammet och höstrusket bryter ut i ett sedan länge glömt orkesterdike.

Du möter denna dom under bron, bakom massiva murar som faller och bjuder in till öppen konfrontation. För en fixstjärna i en lekskola med skrumplever. Den har väckt dig för att tänka. Den har kommit för att drömma. Den finns att ligga hos. Den täcker dig med dagg. Du har tvivlarens nyckel i din hand. Du ringer på dörren, ingen svarar, du går in. Du länsar alla skåp och lådor på deras innehåll, läser road manuskript till dåliga pjäser och filmer. Obevakad och sysselsatt med hårklyverier finner du flaskan polaren har tömt. Du finner tidningar med porraktriser och föräldrar och burkar med lack och sirap som du vräker ut över golvet. Du finner band familjen har spelat in med sin egen dyra videokamera. Det finns en särskild sekvens du ser om ytterligare några gånger. Till rymdljud och skakig bild ser du vännen leda en man genom skogen. Vännen krossar mannens skalle mot väggen i en grotta och går därifrån ensam med en bunt hundralappar i handen.

Nere på staden finns blodsugande iglar. Vid brasan finns din generade blick. Jag sitter där än i askan efter elden, den eld du gav till en annan man. Med en yxa klyver jag vedklabbar för att få utlopp för min ilska. Jag bränner flisorna försiktigt i en öppen spis. Medan du väntar barn, en gullig baby. De pimpinetta klagade på ljuden som kom från ditt ostädade rum, visa av år utan mognad i en överklassfamilj. Med det ljuva livet, angenämt i sin dysterhet, förtjusande i sin tyngd. Tillbaka på noll, en nolla, en loser. De springer ifrån dig, du måste hinna ikapp dem innan de försvinner från den högre makten inom dig.