en sträng hårknut i nacken talade mer än det ansikte
hon snart skulle vända till. kall vore varmt beskrivet,
hon var karg

ögonen var inte ens blanka, inte matta heller

hon var trött, så mycket kunde man trots allt
se
slut som människa och just därför hade väl all den
mänsklighet hon en gång iklätt sig helt försvunnit

hon var inte längre.
inte alls

Inte konstigt att hon försökte fylla sina övergivna
ruiner med något. om så med tomhet

bättre det än inget,
måste man förmoda,,