Desperat trampar jag vatten i ursinnig
panik, djupt ner i förtvivlans
kolsvarta brunn

Vattnet är så fasansfullt kallt att det
gör ont, sältan i det brinner
i mina ömmande sår

Locket skymmer det lilla ljus som
fanns, jag vrålar av ångest
men ingen hör

Tyngd av sorgens gruvliga sten
drunknar jag där, ensam
i min egen tragedi