det är alltid en minut och trettioåtta sekunder kvar tills bussen går när han kommer hastandes upp för den lilla gångvägen som leder upp från småhusområdet i pastell till den stora vägen och busshållplatsen.
idag är han också vacker. det finns något jagat i sättet han rör sig och i förhållandet mellan honom och det som just idag är en tisdag eller måndag eller torsdagsmorgon i mitten av mars eller i slutet av november.
det är alltid en minut och fyra sekunder kvar när han tar upp sin mobiltelefon med en grandios display som han maniskt pekar på med den lilla pinnen i plast. idag just idag har han en ljusblå eller offwhite eller en ebonyfärgad skjorta på sig under kavajen med en liten vällingfläck precis vid den näst översta knappen men de svarta kostymbyxorna är nystrukna.
det är alltid tjugotvå sekunder kvar när han rättar till laptopväskan och tittar till vänster upp mot backen för att hoppas på att spotta den två och en halv minut försenade 127:an. för tittar man tillräckligt länge till vänster så kommer bussen. det finns något förlorat sättet han glömmer hur man gör när man andas men bussen kommer idag också och han vet hur man rättar in sig i kön.
det är alltid sju sekunder kvar när han rör sig mot den plats där 127:an med all sannolikhet baserat på tidigare upplevelser kommer att öppna sina dörrar. det finns något tajmat i sättet han undviker att möta någons blick.
och när bussen
efter sex och en halv minut stannar vid stationen
rusar han förbi spärrarna upp i rulltrappan
han spar alltid tjugotvå sekunder liv
genom att sätta sig
i första vagnen
det finns något brustet
i sättet
han väljer att inte se
hålrummen
de som binder oss samman
det finns något svindlande
tryggt
i avgrunden mellan oss
och handlöst
jag faller