Det finns en cykelbana där jag bor
Där går jag ofta i tystnad, hälsar diskret på de som passerar

Havet sträcker ut sig i ensamhet
Bildar mönster av guppande solreflexer
Runt skär och flockar av skrikande måsar
I de ögonblicken finns det inget mellan dig och tingen
I de ögonblicken är tanken klar
och blicken som tvättad av saltvatten

O djupa vemod, du är det sannaste jag vet
Varken sorg eller lycka
Men en ensam mås som skriker för ingen.

Och det händer ibland
att jag känner hur någon gick vid min sida
och liksom ville räcka mig sin hand och säga:
Minns du mig, en gång var vi alltid tillsammans
Det är som om någon ville ta min hand
Lyfta mig från marken, och flyga mig hem igen
Utöver öppet vatten, hem till solfågelns boning.