Tuggar maten, som jag försökte äta för timmar sedan. Kinderna fulla med kött, ångest och ris. Det smakar unket och fränt, såsen innehåller plötsligt klumpar. Oigenkännliga bitar, som en gång i tiden såg ut som du och jag, ett par, två händer i hand. De viskades om att de var så otroligt kära, det där paret. Att de var menade, för varandra.

Tuggar, och kväljningarna sköljer över mig och det knyter sig i ett gärde mellan hjärta och lunga. Får lust att trycka mina nedsölade fingrar, så långt att jag når min egen botten och samtidigt skrika



– JAG MÅR SÅ JÄVLA ILLA!