Allting regnar stadigt i min hjärna,
knackar disrytmiskt på min ytterdörr,
Allting med en vilja att skapa en grund
på vilken Fyllnad kan bygga en byggnad.
Ord viner som eld genom rör
där alla häller sin bensin,
och alla letar febrilt och besatt
och tappar sin syn, ja alla, jag säger alla!


Alla, Allting, plus och minus,
allt från Samma blir Olika.
Men vänta, fundera! Tänk!
Plus och minus av 1 blir 0!
Alla ord är neutrala,
alla tankar är blott 0.


Alla värden förgyller med glans
en andning felaktigt baserat på 1.
Minus eller plus, vem är att döma,
då Allting förr eller senare ebbar mot 0?


Ljuset strävar mot mörkrets konstant,
men hur kan Något sträva mot Intet?
- Släck solen och vila en stund,
är du varaktig nog att leva att se?

- Se vad då, här finns ingen sanning,
känna vad, när Allting står still?
Här föds inget, dör inget, vad kan här leva?
Hur kan man skilja på rätt och på fel?

- Men detta är Du, vad finns här att sakna?
Detta är Vi, var sekund och minut,
vartenda dygn av vårt vanskliga liv,
när du stryker den 1:a som du självmant har byggt.
Eoner av tomhet är allt vad som finns,
timglas är byggt av den sand som inuti rinner.
Den byggnad du byggt är gjord utav luft,
samma luft som flyter bredvid.

- Men hur kan vi leva i denna öken,
hur kan vi andas i detta eviga mörker?
Hur kan vi handla när inget är rätt,
hjälpa när ingen hjälp finns att få?

- Var tyst, håll tyst! Dina frågor är luft som bildar ett vaakum!
Öknarnas vidder, de lever i Dig,
det mörker du andas, det mörkret är Du!