Ringen hänger
om en gren
bortom lila lampors sken

spränger ingen
tidens sten
hindrar snödjup hennes ben


månen föder
alltid du
fridfullt i ett nära nu

blöder boken
utan slut
då först spricker solen ut



*

*

*


sus av snö
faller på rutschbanan
och de fyra gungorna

en flicka på vägen
leker sig fri
med de stora flingorna :

någon sorts allvar



*

*

*


tysta rum, återuppståndna

i mig som nyss gått in

genom min utvändigt ogenomskinliga dörr



ur en skreva i taket
sipprar hon naken ner
likt ett skrattande skelett
ställer sig
bakom spegeln
så vi ej ser varann mer



*

*

*