i ett ljusgrönt dämpat, fuktigt solsken
en hel djungel
av soffkuddar, stenblock
och banankartonger

sträcker sig Lissabon hisnande upp

inte minst i gränden
du just tänker klättra i
ser vi dig
bland allt det branta. Heta trappsteg
hörs svinga
sorlet mot tornspiror
åtråendes
fullkomligt lugna
samtidigt sprudlande viskningar

Kom din dröm aldrig iväg...?

på kajen
mot världen
vi ser dig vakna
i dessa ruinernas vidöppna hiss
du reinkarnerar
där spårvagnar nu åker ner
och upp
här som skeppen styrde sig ut
och in

liksom Rom byggd på sju kullar
lurade vi dig hem
till Lissabon där du ännu inte satt din fot
som barnet obekymrat
inte mot
bara med
kameran i handen
står du på tre pelare
i kapellets mittersta kapitel
undrar
oss trenne ögon:

stöper din hjässa i ljus,
dyrkar din livmoder med skräck,
minns nu ditt hjärtas hus!!!


Både Behån
å byrån fylld
med mysig bossa nova
(samba därnere
och jazz högst på topp)
dallrar brallisarna
plockar vi fram filmisarna
likt en glädje
bakom klädgalgarna
sitter gummifåglar
och hånglar
i gult och grönt
och brunt och blått
på världens allra förskräckligaste, orangeblommigaste tapeter

[en apa så näpen i Napoli
den upplevde stan likt ett tivoli
snurra på folks paraplyer
tills solen sprack fram som revyer
men roligast kjolarna nypa i...]

i Italiens skogslösa kultur
syns vartenda steg och spår, längs trottoarer tunna som linjer
har du fått känna dig, Iamo
som en offentlig figur
från morgon till natt
är dina episoder snart
lika talrika som Linus på Linjens
som med sin signatur
skvallrar om
den bästa sortens bossa
omgjord
till barpianistens fingrar
eller ifall det bara är du
som på gatan upptäcker
enbart okopplade hundar, hur de helt naturligt stryker omkring
lugnt längs butikerna
sams med varenda jäklans motorcykel
utan att morra minsta maffia
utan att ens skälla
annat än vid oförglömliga möten
med gamla madonnor
och små simpla trumpetare...

[PirayaPiraten kring Capri
knappt gapade efter nån knapri'
nej, mjukmogna som aprikoser,
najader med fjäll - inga troser;
han ratade kungliga klippdockorna a priori]


far vi hit
men vi är redan här. Från framtidens perspektiv
märker jag
hur vi faktiskt kan göra saker
och att det förevigt är gjort
då,

hur de sista stunderna
öppnar sig
mot något som inte tar slut
för solen
stannar ständigt kvar
varje gång...

Egentligen är det filmstudier
vi har hoppat på. Hon är van
att klippa
dock jag
har aldrig gjort det. Ön är skönt full av gränder
och klippor och
grottor där vi kan
fotografera henne. Om jag vågar vill hon
strosa rakt mot solen
ja, göra det mitt i
den högsta trappan mot himlavalven