Fin utforskning av hästens potential som pjäs och/eller levande

Söt trappa som går från allt från rynkigt, besattblommigt och rakt blått till synonymt och barnboksprickigt...

Bonusapplåd för kullerbyttan i tre sista radernas syftningsrytm!

Uppskattar hur du vänder inte bara kappan, utan även vinden,

Vilken sprittande exakt liknelse! Först föreställde jag mig fyra små motorvägsfiler genom sanden fram till gungorna, men det är ju själva gungställningen som är fyrfilig!!?!

Tolkningen av tolkningen : Naturligtvis! Emellertid essensen är : När du vågar hänge dig åt lösningen så blir problemet mycket lättare (att bära och förhålla sig till).

Du skulle nog tagit och packat ner benen i pappkartongerna eller kassarna, så kunde du lättare burit dem :-) (...själv hjälpte jag flytta en bra bit av syrrans lägenhet i måndags,

För att handla om stor försumlighet så blir det skön kontrast i att det är såpass flitigt skrivet,

Strukturmässigt lyckade är också övergångarna med de krassa konstaterandena : att det fick bli kloningen (med tillhörande nödvändighet av magiska förmågor)

och strax före fullbordandet fick jag läsa, här, hur hästarna far runt huset och söker sig mot ljuset... Kusligt hur benen faller av, fast barnen håller sig uppe.

Ville haft mer av dialogen, i synnerhet från jagets sida, gärna korthugget men tätare insprängt i övriga mystiken.

"En gång..." ger fint mytologiskt skimmer bakom det hela. Det kan också vara rent fysikaliska beskrivningar.



PS:et skänker mig en skönlitterär tillfredställelse som huvudtextens föreläsning avvaktar med.