Det var en bister vinterkväll i Stockholm i mitten av 1960-talet.

På rekommendation av kollegan Erik hade jag bokat rum på det ganska nedgångna Strandvägshotellet. Där tilldelades jag ett lite nedslitet rum som luktade urin och inpyrd cigarettrök men bjöd på en hyfsad utsikt över Nybroviken.

”Jag skall också till Stockholm idag”, hade Erik sagt. ”Jag hämtar upp dig klockan åtta på hotellet, så käkar vi middag tillsammans!”

”OK”, sa jag.

Min bilresa från Göteborg till huvudstaden hade varit fylld av problem som försenat mig flera timmar. Ett planerat möte tvingades jag ställa in. När jag frågade en gentleman på Odengatan om vägen till Strandvägshotellet  föreslog han att jag skulle ”vända min Trollhätteskrinda och åka hem till Göteborg igen”. Samtidigt pinkade hans airdaleterrier på det vänstra framhjulet på min SAAB.

Utanför hotellrummets fönster började det dagslånga snöfallet avta.
I min lilla batteriradio hörde jag att temperaturen i Stockholm väntades sjunka till minus tjugo grader under natten.
Klockan närmade sig sju.
Jag var sur, trött och hungrig och Erik skulle inte komma ännu på en timma.

För att fördriva tiden gick jag ner i hotellets foajé där jag tidigare skymtat en svartvit TV. Denna visade nu hur det sovjetiska ishockeylandslaget höll på att pulvrisera det svenska.

Händelseförloppet kommenterades livligt av en magerlagd, glasögonprydd skåning som satt i foajéns svarta lädersoffa.

Jag tyckte mig ha sett honom förut men kunde inte komma på var.
Han utbrast lika plötsligt och ilsket: ”De’ va’ fan va’ du stirrar på mig! Se på matchen istället!”
”Förlåt!”, sa jag hastigt, lika överraskad av hans utbrott som över att jag stirrat.

”Det är ju själva fan att man aldrig kan få vara ifred” fortsatte skåningen muttrande, mera till sig själv än till mig. Under sur tystnad såg vi sedan matchen sluta med en brakförlust för Sverige.

Nästa program i den då enkanaliga, svenska statstelevisionen var en direktsänd underhållningskonsert med Sven-Bertil Taube, som bland annat bjöd på ett sparsmakat arrangemang av Svarta Rudolf, med en kontrabas som enda ackompanjemang.
Mycket smakfullt.
Skåningen suckade djupt
Nu var klockan redan över nio.
Min mage kurrade.
Var fan var Erik?
Vem fan var skåningen?

Just då passerade en kvinna den soffa där vi båda satt och teg.
”Hej, Bosse!”, sa hon.

Javisst!
Den magerlagde var ju Bo Widerberg!
Författaren och filmregissören vars verk jag tyckte så mycket om.
Men nu var jag duktigt sur, både på honom och på världen i övrigt, och hade inget utrymme för vänligheter.
För hundrade gången tittade jag på klockan.
Jävla Erik, jag sitter ju här och svälter ihjäl!

Då bröt Bo Widerberg tystnaden.
”Väntar du på någon, du också?”
”Ja.”
”Ja, tänk om folk bara ville lära sig att komma i tid!”
”Ja.”
”Det är fan i mig brist på respekt att inte passa tiden.”
”Ja.”
”I mitt jobb är det förödande.”
”Jaha.”

Sedan blev det åter tyst tills Bo Widerberg frågade:
”Känner vi möjligen varandra?”
”Det tror jag inte.”
”Nähä.”

Nu var det sena nyheter på TV.
Klockan närmade sig halv elva och den berömde regissören hade slutat försöka samtala med den enstavige göteborgaren.

Då, äntligen, kom Erik, full som ett vårdike och glad som en lärka.
Så överlastad var han, att portieren inte ens ville ge honom hans dörrnyckel!

Innan jag hann resa mig upp för att ta hand om min beskänkte kollega öppnades dörren till Strandvägshotellet ännu en gång.
In stegade Keve Hjelm som nickade vänligt mot mig innan han, med ett ur-skuldande småleende, vände sig till Bo Widerberg.

Keve Hjelm, ytterligare en av mina stora idoler!

Hans nick var sannolikt en ren reflex, hann jag tänka, men det kunde också hända att han tyckte sig känna igen mig.
Som statist medverkade jag på femtiotalet i flera föreställningar på Göteborgs Stadsteater, bland annat i långköraren ”Gustav Vasa”, där Keve Hjelm med stor framgång spelade prins Erik.

”Är du full?”, sa Bo Widerberg misstänksamt till Keve Hjelm, samtidigt som han drog till sig ytterrocken som legat bredvid honom i soffan under hela kvällen.
”Nää” sa Keve Hjelm med ett förvånat och kanske lite sårat tonfall.
”Jag bara undrade” sa Bo Widerberg och kastade en menande blick bort mot Erik, som halvlåg över portierdisken med ett lyckligt leende på läpparna.

På väg mot utgången hjälpte Keve Hjelm Bo Widerberg på med rocken.
I dörröppningen uppfattade jag följande korta ordväxling:
Bo Widerberg, med en knappt märkbar nick åt mitt håll: ”Känner du den där?”
Keve Hjelm: ”Ja, jag tror han är scenarbetare i Göteborg.”

Scenarbetare, minsann!

Jag som gått drygt tre år i teaterskola och krönt min korta karriär med att på Folkteatern spela knästående karljohanssvamp mot ingen mindre än Gunilla Poppe!

Herrarna Hjelm och Widerberg hade redan försvunnit ut i vinternatten. Efter en kort palaver med portieren lyckades jag till slut utverka förtroendet att få stoppa Erik i säng.

”Jag fick en stund över och hälsade på min mobbro” lallade Erik, när vi vacklade mot hans rum. Han hade sammanträffat med en morbror som  uppenbarligen bjudit på både det ena och det andra.

Så nu var Erik varken hungrig eller törstig, bara full, glad och trött.

Jag fick av honom överrock, skor och slips innan han fnittrande föll omkull ovanpå sängen.

Han tittade på mig med kärleksfull blick och sa: ”Du kan väl borsta mina tänder innan du går!”

Ögonblicket senare sov han djupt.