Jag skriker som en bebis med adhd, när min sommardikt inte blir utvald till att läsas upp på skolavslutningen. Jag fattar verkligen ingenting. Det måste vara ett missförstånd. Jag som rimmad så vackert om en ros som blev potatismos.

Jag gråter som en dyslektiker under ett rättstavningsprov och springer ut från klassrummet, då läraren meddelar att omröstningen inte kommer göras om. Dikten om den vingliga lärkan som hade svårt med skärpan kommer läsas upp i kyrkan.

Hos skolkuratorn sprattlar jag som en tandläkarrädd yngling med narcissistisk personlighet. Jag läser om min ros som blev potatismos när grannens rottweiler bländades av solen. Kuratorn skrattar och jag bryter ihop som ett barn med bollfobi i bollhavet på Busfabriken.

________________________