I.

Det  finns  poesi  som   är  likt  döda  blommor,
de handlar bara  om  död och förintelse, sorg
och    saknad,   upplösning   och  förmulltning.
den   sorts  poesi  dit  där  solen  aldrig  skiner
och det alltid är oväder.
II.
I  den  poesin  finns  inget  att  hoppas  på, allt
där  är  på  förhand dömt  gå  under i sin  egen
förgängelses  begränsning.  I  de  dödas  poesi
finns inga tårar, inga skratt, ingen sorg, ingen
glädje.
III.
Likt  vissnande blommor  i  brist  på  regn, luft
och  sol, blir de dödas  blommor de dödas  poe-
si,  som  endast  kan  läsas  av  de  döda  för  de
döda.

IV.
De dödas blommor hör alltid hemma på kyrko-
gårdarna, för på de döda poeternas gravar ben-
rangelsmännen  dansar  var  natt med liemann-
en, i vars leende dödskallar endast vindens sus
viner genom deras tomma kraniums hålor.

V.
Vad ska de med levande  blommor till ? de kan
ju ändå inte känna deras  dofter, därför  får det
bli   de  dödas  poesi  med   de  dödas  blommor
istället.

VI.
Världen är inte vacker, så länge det finns levan-
de människor  och  jorden  är  en  enda  begrav-
nigsplats, ett  köttätande  monster, där  liken  i
gravarna är matförråd och kylplats.

VII.
Jorden är en grav med händer som drar ner allt
som är döende, där  livet är en enda lång utdrag-
en dödskamp.

VIII.
Från vart nyfött barn hörs  hjärtskärande  skrik,
där dess livsskräck och dödsskräck  säger : "Jag
vill inte dö men vågar inte leva"

IX.
De som har modet  känna  efter  inser  snart att
även de är korsfästa  på sina sätt, oavsett  skuld
eller icke för någon rättvisa  mellan  liv och död   
existerar inte.
                                          *

                                                StenWiking   Paris  april-15