Dras till kyrkogårdar, gravvårdar, där får man
lugn och ro, och ingen som stör, ingen säger
något, alla är döda, därför trivs man bland dem.
Här står allt stilla, inga oljud stör som utanför,
där civilisationens slammer och skrammel stän-
digt håller en sömnlös, men härinne på kyrko-
gårn är det den tysta symfonin som gör sig till
känna, och nattetid är det som tystast, inte en
vindpust i en trädgren ens, och man håller de
döda poeterna sällskap.
Där ligger dom nu, i sina världar efter stormiga
liv, C. P .Baudelaire,O. Wilde, H. Balzac E. Zola
J.J.Rousseau,V.Hugo,Sainte-Beuve,J. Morrison
Rimbaud mfl....och de fick sagt åtskilligt om det
mänskliga jordelivet på gott och ont.
För den som har fallenhet för vanföreställningar
om outlösta energier,andevärldar och döda som
går igen, är detta en av de platser där deras fant-
asier kan få stoff, och att vandra här en oktober-
natt,lämnar ingen oberörd.
För ändå och trots att en kyrkogård är dödens
sovrum, är det mer liv där än bland många lev-
ande.
*