Jag vill gå
i en underbar blå
måne i din skog
av förtrollad vår.

Levande vatten ska
flöda mot våra sidor.
Linnéor, skära, i
ditt kavajuppslag.

Strömmar av munterhet
drar våra mungipor
uppåt; jag ser leenden
i dina blänkande ögon.

En del, är snåla och ger
inga applåder, sitter -
- bara - sura å tackar,
knappt, för vänligt beröm!

Har jag fattat allt FEL, -
trots att det kändes
så RIKTIGT och RÄTT !
Vad kan jag, väl, tro ?

Skall, Det Trista bli
allas vår Ledstjärna, -
att härska över tingen
och ibland människorna ... ?

Eller, - ÄR allt, ändå, mer
spännande, - med Chans
till verklig Lycka, som är
ständigt återkommande ?

Jag vill G Å --
omkring dig, - EJ att
glömmas, gömmas, som
i Gårdagens Helvete ...