Livet har kanske aldrig
börjat, en första gång. Bara
uppstått åter och åter ....
Snäckan bär sitt hem,
mänskoanden sin kropp, -
intill det bittra Slutet.
För att, sen, börja på nytt,
igen och igen, i den ---
evighetslånga Vandringen?

Döden har jag så svårt
å se som total å definitiv!
Kan ej tänka mig själv -
utan Ande, Kropp & Själ,-
i ett Icke-vara ! Å, det
går ej å föreställa sig att
den Älskade aldrig mer
får existera, att han skulle
va´ borta för all tid !

Vet inte om det är bara
en Illusion - eller Realitet, -
men jag har Minnen, --
starka å påtagliga, från
olika levnader före denna, -
i pre-existenser ... som då
barn jag fött avlades - - -
och en hel del annat; jag
undrar vad Sanningen är.

Finns till, just nu, det vet jag,
säkert ! Mina tankar är
förbryllande ! De kan få mig
att må dåligt å även bra !
Den Älskades död har jag
inte kunnat acceptera !
Sitter i mitt hem å undrar
om jag finns, imorgon !
-Den som lever får se !