De döda döljer
den dunkla dager,
som de, nu, följer
i Gryning, fager,
dem ljuvt höljer.

Hans bleka anlet
för min Inre blick, -
en mun, så diskret;-
den gav mig en 'Kick'!
Han min var, -- jag vet !

Men, hans Kärlek dog.
Så, ock, avled min!
Vi hade fått nog -
- till kropp som till Sinn!
Minns, vi Avsked tog !

Nåra pussar till
Farväl, - sen Sorti !
Nu, ligger han - still, -
i Lundens Logi,-
- men LEVA, -nog,- vill!

Min Tro tvivlar, dock.
Han, kanske, finns, - ÄN !
Det var en svår Chock --
att ha mist sin vän!
Som att välta - Block ! ...

Minns, en annan Gång, -
i ett annat liv. ~~~~~~
Döden var en Sång.
Tror mitt namn var Liv.
Framtid var för lång ....--