Klockor klämtar
i mitt jag.
Vinden flämtar,
ljummen, svag.

Århundradet
dansar ut,
andra årtusendet
tar slut.

Att hinna gå
med tidens kliv
är svårt
uti ett mänskoliv.

Man hinner knappast
leva förrän
döden knackar
uppå dörren.

Själen ställer krav,
den kan ej stanna kvar,
den måste ge sej av,
- livet ger och tar.

Men, liksom lövet minns
att det en gång var knopp -
i ålderns höst det finns
en känsla utav hopp,

som är större än
då man var ung
och framtiden
sej tedde tung.

Små delar är vi
i en jätteblandning.
Vi följer med i
alltets andning.

Så, tro inte alls
resan slutar här!
Sjung för full hals:-
-Mot evighet det bär ...