Jag sträcker ut min kropp och vaknar sakta till liv. Ännu smekt och vaggad av det oändliga blå’s mjuka rörelser öppnar jag försiktigt mina ögon. Jag tror jag sjöng alldeles nyss, i sömnen, utan att höra mig själv. Kanske var det det som väckte mig ur min sömn. Här är svalt men inte kallt, dämpat men inte fullkomligt tyst. Ändå inga direkta ljud. Ingen tyngd. Min kropp är lätt och strävar uppåt men hålls nere av något jag inte råder över. Så här svävar jag nu, liksom i dispens, fast i en osynlig tråd, utan verklig vilja att varken ta mig upp eller stanna kvar.

Så vänder jag blicken uppåt för en sekund, och där vid strandkanten sitter du. Du är långt borta och nästan overklig, syns det mig. Jag kan skönja dina färger ovanför ytan, men inga tydliga linjer. Vindens krusningar av vattenytan gör ditt anlete otydligt och nästan deformerat. Men verklig- det är du. Så plötsligt sträcker du ned din hand. Låter den penetrera den yta som fjärmar din värld från min. Den är stark och verkar leda med sig strålar av ljus från din värld där uppe. Så känner jag en sån plötslig brinnande längtan efter att få känna den. Att få del av ditt ljus. Jag sträcker mig mot den men når inte upp. Så då öppnar jag min mun, och en ljudvåg strömmar ut i oändligheten. Då händer något märkligt…

Du böjer dig ned och låter ditt ansikte tränga igenom den tjocka ridån av vatten. Plötsligt ser jag dig tydligt. Ser hur vacker du är. Hur vackert du tittar på mig. Jag blundar och släpper alla tankar. Känner dina smekningar som värmer mig, som följer vågornas rörelser och berör i dem. Med dem… Knappt märkbart men ändå fullkomligt fantastiskt och andtagande. Din beröring får mig att röra mig runt i cirklar kring den osynliga axel som håller mig fast. Snurrar runt, runt fast jag är stilla. Som en tromb av vatten. De oändliga små syrebubblorna som dansar runt min kropp och kittlar över mitt ansikte gör mig yr av lycka. Ett lyckorus. En dans utan steg och rytm…

Hur visste du att jag var här nere ? Kanske nådde vibrationen av min röst fram till din nedsträcka hand eller kanske kunde du känna doften av min andedräkt då ljudet nådde över ytan och ut i din luft.

Sedan minns jag i alla fall inte mycket mer… Jag vet att jag vid ett tillfälle kände vattendroppar rinna längs min hud och i mitt hår. Jag minns en kort chock av kylan och den torra luften jag andades in. Sedan stark värme och starkt ljus då solen lade sina första strålar på min skrynkliga, nyfödda kropp. Alltjämt svävande dock, i varmt och tryggt sköte. Sedan vaknar jag upp på nytt. Varm och len bredvid dig. Skön och mjuk sand under min rygg, mot mina fötter och händer. Din hud mot min vänstra sida, din kyss på mitt ögonlock. Ett tunt, havsblått tyg fladdrandes över våra kroppar, smekandes oss med vindens och solens hjälp. Så nynnar vi med i vågornas kör och flyr in i varandra. Trygga… skyddade från allt ont i vår egen lilla blå och gula värld….