Pappret sväljer
ordens rader in
i Lyrikens Rymd.

De kastas åter
i Ljusets strålkastare-
till läsarens ögon,
kanske i en fjärran
Tid, efter år
i det Fördolda.

En sommar, som
viskar om
Neptunus´ orkidéer, -
i galaxens förmiddag,
skall aldrig ta slut.
Ej mer kommer Historisk
höst & vinter,
kväll & natt.-

Allt går upp
i Evighetens ljus -
och skall där bli kvar....

Då, kanske nånn, - du
möter denne lille dikten -
- ibland många andra poem -
och får så en påminnelse om att:-

-LEV Livet!

Det är fantastiskt å finnas!