Lodaren går som en blå
skugga inunder Månen.

Han har ett finger med i
allting som sker, även han.

Ung & grann var han en gång,
många flickor friade.

Men - Livet gav honom sår;-
-Sånn Tur att det finns plåster!

Siktade mot stjärnorna,
men föll å allt gick i Kras.

Patient i sin Ungdom
på ett stort mentalsjukhus.

Där fick han vällagad mat
å en renbäddad sängplats.

Skratt skorra´ i väggarna,
när han lades i bälte!

Han hade rötter långt ner
i Dåtidens svarta jord.

Ingen telning han skapat.
Icke vad han kände till.

Han, - en lösdrivare som
ej gjort nånn som helst nytta!

En vän hade han i Gud,-
- som verkade för hans väl.

När allt såg svårt ut, ibland,
lät han Herren få styra.

Lodaren är gammal, nu.
Det mesta lämnats bakom.

Vad som stundar framföre
vet ingen, alls, något om....