I stormögat
vilar ett
tillitsfullt
lugn.

Det tittar ut
i kaos
ur sin stilla
vrå.

Världens
osäkerhet tycks
inte störa
dess ro.

Vi andra
far handlöst
för stormens
kast.

Men blicken
i mitten
är sval som
hos en reptil.

HUR kan
någon
känna sig
så trygg?

Allt är ju
förgänglighet
och fåfäng
jakt.

Ständigt hotar
undergången
våra sköra
liv.

Men mitt
i upplösningen
är det något
som består.

Kanske är det
något som ser
oss komma
åter.

Är det NÅGOT
stormögat
fruktar - av
allting?

Det skulle väl
kanske vara -
- om stormen
bedarrar.