Vi träffades
i solbelysta parker
med gröna gräsrektanglar
och vita caféer -
inte långt från havet.

Du tog mej
vid en lyktstolpe, -
nattetid i dunkla förstäder.
Mitt sköte, mjukt och mörkt, - -
din fallos, hård och ljus
som en marmorstav, -
jag blev med barn.

Vår son gick sin
egen väg. Jag kunde se
honom stå och agitera på torgen, - ivrigt
och vilt gestikulerande, - men
han knappt morsa, ens,
på mej då vi möttes
på någon trottoar.

Folk dog som flugor
på sanatorierna.
Vissa tider var det pest -
eller veneriska epidemier.
Villkoren i den förgängliga världen
har alltid varit tuffa, -
livet och dödarna tunga,
brutal evighet
såg mellan fingrarna...

Själarnas puls
avlade sol och måne,
ur stjärnorna
föddes våra världars
plattformar för förökning
till växande samhällen,
väldiga människokulturer.
Haven kastade upp
våra embryon,
som livnärde sej på musslor
och tång och grodde där
på stranden
i solvinden.
Sen, klev vi in
i Historien
igen.

Nu, är vi med
varandra - som förr.
Och, - liksom min mamma
väntade ut mej ur
mitt förflutnas urna,
så väntar nu jag
på vår dotter genom
urnor i tiden. -