Jag böjer nacken
i mänskostacken.
Min börda jag bär
som så många här.

Morgonsolen vit
skiner på allt liv.
Staden närs utav
kollektivets sav.

Från de andra skild.
Känner mig rätt vild.
Som en förrymd snok
ini myrors hop.

För mig själv, - på spänn.
Fast, egentligen -
likadan som dem.
Blott så ensammen!