Våren dröjer, alla sitter
runt banan och väntar.
Så kommer den, bär
vintriga skygglappar,
stelnar

till,

som ett fredlöst
djur, skall dö
ini nektarleveransen, -
där bina samlar in
Honungen; blommor
viker ut sig,
töms, som offer
åt Sommarens
sista leende...

Då, har hösten
tagit över; sköna
Tanke, - med
kristaller i dunklet -

- och glöden hålls till

Liv,

än i kallt Väder.

Än, dröjer Våren,
som en stor ispropp -
före nästa fusksommar
på tjugohundratalet!

Jag håller värmen och
fixar ljuset, är ej beroende av
någon sommars Charmoffensiv!

Icke, skall jag tveka, inte behöver
jag tvivla; - det är MIN tur, nu!

Om så alla är mig emot,
så tänker jag, ändå --

GÅ

min väg. Min egen!

Det finns ingen början,
ej heller något slut...
Kan va svårt å acceptera, -
för vissa, men efter
det heta bastubadet, kastar

jag mej ner i isvaken- - - -

Får icke glömma doppa även huvudet!