Hans mule
mot min kind.
I tanken.
I fantasins vind
kan jag höra
hans gnisslande
läte,
känna
hans hästiga
doft blandas med
min brödiga
lukt.

I drömmens ljus
är det ingen
Konst
att framkalla
hans gestalt.

Han går där,
- i Minnet -
iakttagen,
ung, grönklädd
och blänger mot
öst och är
så sprängsnygg
att jag håller på
å likvidera och blir
mer och mer
aslik
för varje dag,
så tom
utan honom,
i mitt liv.

Ingen Konst
att fälla torra
blå tårar,
då!