Han går med raska
steg
ifrån konserten.
Fiolen bär han ini
dess fodral.

Hans kängor slår
emot trottoaren
och duvor flaxar
undan från hans kliv.

Den bleka månen
glor
på alla dödliga
och kyrktornets
klocka slår.

Han anser att
han borde imponera
på tulpanerna invid
husen, på molnen,
flickorna och kung Sol,
ja, på hela Tillvaron,- ty
kappan slänger vilt
för vinden och

han kan spela - som
han vill!