Barnet i mig undrar
vad allt, egentligen, är.
Vad går det ut på att -
jag, ju, faktiskt är här?

Styggelser finns Omkring
och även i det lilla.
Någon sa att jag är ding -
- och gjorde mig illa!

Man får inte göra
vad man, egentligen, vill.
Säg, vad skulle störa?
Skulle allt stå still?

Älska är förbjudet -
- gå på små rosa moln!
Då, hör man genast ljudet
av ramaskri om Vård!

Jag vill Kärlek skörda
och känna känslan, röd.
Om blickar kunnat mörda,
jag skulle varit död!

Som barn man trodde Lyckan
som vuxen man skulle nå.
Nu, med facit på hand:-
-Det blev, ju, inte så!

Man sitter placerad
ini något slags bur.
Ensam, isolerad,-
likt ett bevakat djur.

Jag vore skicklig om jag
lyckas i Kärlek, så säg!?
Det vore, väl, för mig bra,--
- men för andra, kanske, ej!

Det är, ju, alltid NÅN, -
som tar vid sig så dant.-
-Nej, många rasar för så´n
sak om det skulle bli sant!

Mamma har sagt att det
kommer "surt efter" - när
man utfört 'synd' så het,--
- även fast man är kär.

Jag tror han finns nånstans.
Det är jag säker på!
Såklart, en ljuv Romans
jag gärna ville få!

Detta mitt ältande
om det jag inte har,
är dock ett väntande, -
på vad som kan va´ kvar!