Gick på stan och flanerade planlöst,utan något som helst i tanken,
när jag utan förvarning erfors av en obetvinglig lust att skratta,
de drog ihop sig i magmusklerna,kände hur konvulsioner började
välla fram utan kraft att kunna hejda dem. Jag  hann smita in i en
dunkel gränd,innan det bröt ut, och  som  det skrattades, skrattet
skrattade åt skrattet och jag skrattade åt  att jag skrattade, det var
hejdlös gapskratt, ibland  vrålskratt  som jag efter ett tag försökte
kväva ljudnivån genom att hålla rocken för mun.

Skratten välde fram oavbrutet så ibland  fick  jag  svårt  att andas
och det gjorde ont i magen så jag  drog  på knä  med  armbågarna
mot trottoaren,man kan ju faktiskt dö av skratt,det tar på hjärtat.

När detta oförklarliga anfall var  över, gick  jag tyst  och  helt  slut,
men leende hem ( för det tar på krafterna att skratta på ett sådant
våldsamt sätt)och sökte analysera händelsen och beteendet.
Kom så småningom fram till att om man under lång tid förträngt
känslor,kan de liksom en vulkan helt plötsligt börja välla fram.

Har en minnesbild av något liknande,men det var den gången jag
prövade Hasch-hisch för  första  gången, ja !  tänk  om  detta  helt
enkelt var en sån där "Deja vu" flashback !?  30 år efteråt !
-