När man är med om något som är hemskt, så är det
som om detta inte vill släppa taget om en, man kan
inte bli fri och ändå förändras det som finns utanför
i samhället och likaså förändras allt som är familjen.

För hur ska man bli fri när ingen lyckas
följa med i tiden och se med egna ögon.

Eller orkar läsa texten för att det står på fel sätt.

En dag vaknar man upp och ser på sitt liv med nya
ögon, alla spår som leder till detta hemska, det är
som om man om igen, skapat sig ett nät av sorger.

Och vem är så modig att frivilligt delta i
allt det hemska som andra gjort mot en.

Man kan tänka, varför hjälpte ni mig inte då
på den tiden, som när allt det här var så nytt.

Hoppas en vision kanske finns om att lyssna,
rätt sätt till offren som ofrivilligt hamnat i en
värld som inte tillhör dem och där de först blir
svårt utsatta, de som bär på spår av vittnesbörd,
kränkta, skrämda och skadade, för där måste man...

Man låtsas som inget hänt, för att överleva, på alla sätt.

Varför vill de som utreder skrämmas, så inget har "hänt"
är det detta som kallas korruption "hotar" jag samhället?

I det här läget spelar det väl ingen roll
om jag nu bara skriver som jag tänker.

Texterna som följer är mitt försök att hantera,
det som alltid hindrar mig (sanningen) att leva.

För kommer den här känslan av vanmakt,
någonsin att släppa sitt grepp om mitt liv?