De flesta människor passera
utan minsta
tecken på att de nånsin levt.

Lika bra det,
för vem orka höra på deras
uskuldande snyftbiografier.

Skälmar ! bastarder och uslingar,
bara !
hela hopen,
där den enda sörjande lär vara
djävulen.

Man bli luttrad av de gapande
dödskallarnas krokodilleenden,
så lika i livet som i döden,
som aldrig hade nåt att komma med
mer än återupprepningar.

Man drar en lättsamhetens suck
över att slippa så många av dom
som möjligt,
för att i lugn o ro få ägna sig åt
tystnadens älskarinna.

*