Det är inte alls säkert att det någonsin uppdagas
viskade du
samtidigt som du ledde mig varsamt
nedåt i trapphuset

Det ekade överallt inuti mig
Som rusningstrafik
och varnande järnvägsbommar
Varje steg
ett steg närmare och ett längre bort

Sjukhussängen
slog emot dörrkarmen
på vägen ut
mot det obundna

När lamporna släcktes för natten
Var du där igen
som om dagsljuset gjort sin genomlysning
Hindrat dina drag från att synas

Respiratorn
höll oss båda levande
surrade som en sommarhumla

Vi var ännu en gång tillsammans
om så bara fram till nästa utandning

Samtidigt gick det ett rykte
Någon hade sett någoting märkligt
Det kunde väl inte vara möjligt
Måste vara medicinen som slått fel

Vi var ju alltid så försiktiga
Hade till och med extra uppsikt vid dörren
Gjort alla förberedelser som vi lärt oss
Alltid för att överleva

Ändå där ute
Vid tiden kring den första ronden
innan frukostutdelningen
borta vid det bortre rummet
De anhöriga hade samlats
för en tyst minut