Ni, ni så rosfödda och självlysande,
förklädda och lyftade till intigheten,
av fruktan tigda blinda och bundna,
säljandes sorgen skrattretande råd

Ni, ni ligger vårlösa och tröstlösa,
i svälten utanför Sanningens Nåd

Detta är tragiskt
Det är brutnas tårar
Detta är friheten
i en värld av dårar

Ni vittrade kallar er perfekta
medan livets villor blir viljor
och tankarna forma dumhet
till förklaring av all dumhet

Avsägarna av det enda upphöjda
tolererar erbarmeligt störda ideal,
definerade ur futiliteternas magar
och blir funna där olyckorna jagar

Ty medan det höga hyllas
älskar ni med det skämda

Sluten
skrapades fram
i smärtor
där intet fanns
och glömdes
i synförvända snarors dåd

Värmer den kraftlöse stigfinnaren
vilken borde avsky lidandets makt,
innan han här smittad självsvälter
bortom tillvaron av Sanningens Nåd