Skänkte i några värmande glimtar till rara minnen
att bära iväg, ynket bort förbi, hägna detta fridlysta,
ännu få känna vätade sommarängarna smeka benen,
fånga stiltjen invid den vita husknuten i mitt Kyrsta

Drömd,
blir härnere överallt kallad en drömd

En gömd,
inuti tvekan; årstiderna håvar mig svunnen

Skymtar av Livet dröjer kvar mot bittrande skarnet
och gästar ägorna som om detta liv ännu var vid liv,
som om en okänd imma hängde vid Livet övergivet,
som vore mitt liv ännu kvar i Livet som mitt eget liv

Köldklart. En halvt avhakad trägrind gnisslar vind,
öppnad in till en glömd gård vars rester kan skymtas

Lutad över trälårar bräddade med sättpotatis och morötter,
doftande i fyllda kassar med mjöliga äpplen i farstukylan
vilket räckte så långt vintern förmådde spä sitt tillstånd

Frostslaget. Grusgången glimmar sina sköra isflak,
småstenarna fastkilade i frusna sanden blänkte stilla

Är snarad sorgvis, grätten, mildögd och mycket bräcklig
likt sista äpplet lyst igenkänd grenat kvar sin vintergren
synande årets skörd av höstlöv vackert rullade i frosten

Står slut,
ensamt kvar oförställd inför overklighetens rusk

Kliver upp längs med den av trakten bortglömda kolmilan
och tänker på vännernas svärd dragna från åkern nedanför

Nedan mörkret,
nylagda snödrivor i blåbleka vinterkvällen

Bryggd eftersken:
Döda stjärnors ångerklagan i natten
att under glimtvist dröjande dagbräcken förbli - Onåbar