Besöker staden under natten och ser mörka skuggor vilka vandrar ensamma. Ibland i grupperingar. Nervvrak eller rubbade, nedbrutna sjuklingar vilkas feghet behöver sin slutgiltiga uppgörelse med all falsk kärlek och förståelse för sina parasiter.


Lägger era livspussel då ni är förhindrade.


Låter er dö inombords inför något solklart:

Ni duger just nu som varande odugliga och inget mer.


De naiva tillrättalägger långsamt sin levnads nonsens efterhand. De vet att de endast har staplat små klyschor på hög och kallat det sitt liv tills de själva har försvunnit. Det otröstliga livsnederlaget når ständigt gränsmarker där Verkligheten kan väckas till liv.


Nu?