Ensam sitter den medelålders kvinnan på en skruttig bänk i en förort. Blicken riktas mot ingenting medan hon ständigt tänker på hur hon missade att få ett liv. Svartklädd gömmer hon sin kropp och ser sitt intellekt vara det vilket ska ge henne tillräcklig attraktionskraft i livet...


Senare på natten i samma område:

Blicken i den unga skabbiga räven vilken skäller ett sökande skall mitt i natten. Den springer undan med blicken riktad bakåt mot mig. Nyfiken och lite förväntansfull söker den hjälp. En verklig uteliggare lämnad åt sitt öde utan vänner.

Blicken är så lätt att känna igen. Eller hur?