Väntar in Gryningens kärleksljus, men de mörka molnen förstår inte det.

Väntar efter en Solklar hållbarhet att väcka Dagen med.

(Sitter i en ingrodd bekvämlighet vilken måste börja ta stryk igen då detta nu inte verkar helt olikt de rubbade vilka tvingats välja nonsens vara upplysthet och lösningen i deras skenbara tröst.)



Väljer att njuta med regnet och det mjuka mörkrets lugn.

Symbiosen med solskensdagarna och gråvädren kvarstår, men behovet att slita sig fri från Naturens dagsform får kosta sitt pris.

*

Och i boet mellan öronen har halvmesyrer medvetet och tillfälligt rotat sig.

Grunden: Mitt försprång från erfarenheter är oöverstigligt.