Peter Grenström vaknade upp på golvet baki sin egen terrängbil. Hade han förätit sig på choklad? Stod han verkligen parkerad vid slottet nu igen? Var hade Källbjörk blivit av? Varför föll snön i den sena höstkvällen? Skulle Grenström plocka med sig ficklampspennan? Hur kunde det komma sig att slottsporten inte alls var låst när han kände på den? Vems skor var det som oregelbundet knallade omkring så det hördes ända ner till foajén? Det tycktes vara mer än en människa som irrade däruppe.

Längs trappan hängde åtskilliga speglar, i tungt bruna ramar mot vinröda tapeter. Grenström ville inte kika närmare i speglarna, men tvingades ändå se sin fruset darrande gestalt från alla håll. Polotröjorna under skinnvästarna dök upp och försvann. Var han också en del av mysteriet? Det kändes snart som i en äkta rysare, som det inte gjort sedan han var ung. Fast Grenström såg det hela som ett uppdrag och kunde knappast tveka om stegen. Glasögonen såg ovanligt skarpslipade ut, mustaschen likaså. Det luktade någonting bekant, som att han varit här förr. Blandningen mellan riktigt gammalt trä och modern fiberoptik fick det att slå gnistor i hans minnescentrum. Men Grenström bestämde sig för att nu var första gången som han var härinne.

Nästa våning gick i gult, så gott som varenda mattfrans och gardin var illgul. Det kändes förfärande men samtidigt mysigt, som hämtat ur någon film av Dario Argento. Giallo kallades väl hans skräckdeckare? Saknades bara musik av Ennio Morricone, något av dennes mer dissonant plirande, mindre spaghettivilda stycken. Här var speglarna takhöga. Fotstegen däruppe hade stannat nu. Ett par våningar kvar urskiljde Grenström istället viskningar, sliskläskiga sådana. Det lät som de härrörde från en kvinna, en bestämd dam som hade tagit kommandot, som förmådde ommaskera sig men som mestadels såg väldigt feminin ut, i regi av Leif Krantz. Känslan av 70-tal spred sig längs gobelängerna, som om 80-talet ännu aldrig hade inträtt. Följt av små andedrypande stön från en kaptén, vilken nyss måste ha blivit bakbunden kring en barrockklocka, kanske rentav ett renässansur.Eller så var det bara Grenströms hjärta som börjat ticka baklänges...