Det är allra sista natten som Ljusilia sitter instängd. I sitt lilla hus sitter ännu Ljusilia och känner efter. Hon har hållt sig inne här under tolv år. Vartenda dygn har hon tillbringat förutan fönster, bara med tavlor. Det trettonde året tänker Ljusilia inleda med att gå ut. Faktiskt har hon redan öppnat dörren och till hennes ofantliga förvåning gick den att öppna. Utomhus är det skog. Ljusilia känner igen sig, för hon har ju levt längre än tretton år. På trappan ner från verandan minns hon att hon har fötter. Utan att fatta riktigt hur har Ljusilia redan irrat fram en bra bit över rötterna. Träden ser nästan likadana ut. Mitt i skogen stannar Ljusilia och undrar var hon skall börja någonstans. Mysteriet känns inte alls långt borta.