Något skenbart bortglömt
tonade långsamt fram
ur det avtagande
skymningsljuset

(igen)

Lösgjorda i arpeggiot
mellan tankegruset
och sömnens bris
framskrider
oformliga gestaltningar

likt ett oönskat anslag,
ett skevt ackord,
i ett deliriskt preludium andante
till Skuggornas Danse Macabre

Följt av ett bud,
en motrörelse av
blod och is,
vilket ej kan avvisas:
 
(igen)

måste jag krossa dig

(om och om igen)

för att rädda Dig

är jag tvungen att skända dig

och förråda dig

natten igenom
i vår egen Danse Macabre

så att jag kan göra klart
(ännu en gång)
att Bilden som givits av dig
inte är den Du är 

innan lugnet sänker sig
med avklingandets coda

och sanna namn
kan viskas fram 
i gryningens
tvekande silvertoner