Jag sitter med Marianne och fikar.Det är en vana vi haft sedan vi presenterades för varandra på en tråkig fest där det mest fanns snobbiga damer och herrar med förutfattade meningar.Hennes ögon är så uttrycksfulla och livliga.Huden så inbjudande på något sätt och det är något med den som verkar bekant men än vet jag inte vad.
Det går en vecka och så är det torsdag igen.Jag går mot det lilla caféet visslande.Där sitter hon med en tidning i händerna.
-Det har hänt något fruktansvärt!utbrister hon när jag kommit tillräckligt nära.
-Vad är det som har hänt?
-En kvinna mördades för ett litet tag sedan.Hon blev strypt i den lägenhet hon bodde i.Polisen håller på att leta efter ledtrådar.
Jag blickar ner på bilden i tidningen.Mariannes hand fångar min.Med den andra känner jag på bilden.Någonting väcks i mig men annars är jag helt tom.Inget ljud kommer på läpparna,bara ett leende som liknar en tafatt pojkes.Mariannes ögon visar medlidande.Vi fikar klart och sedan går jag raka vägen hem.
När vi ska fika nästa gång märker jag en glädje som utstrålas från henne.
-Varför är du så munter idag?
-Jag har funnit kärleken!Ögonen bara ler.
-Jaha.Grattis.Jag märker att orden jag säger inte kommer från hjärtat.De är falska.Dock ler jag för att verka glad för Mariannes skull.
Hon fortsätter tala om sin Henri.Tillslut kommer jag med ursäkten att jag har bråttom hem.Mina ben springer sedan allt vad de kan mot hyreshuset.Väl innanför dörren är det som om jag försvinner och kvar finns bara den bubblande och hetsiga känslan.Mina händer slår mot väggen.Tillslut faller kroppen ner i sängen.Mina ögonlock stängs.
Midnatt.Det är bara midnatt när jag vaknar upp.Telefonen står där breddvid.En röst viskar att jag ska ringa Marianne.