Mina händer lyfter telefonluren och slår numret.Det tutar i luren.Efter någon minut svarar en sömnig röst.
-Marianne Svensson.
-Hej!Hur är det?Kan du träffa mig?Jag säger medvetet du fast jag vet att Henri sover med henne.
-Nu?Men klockan är bara lite över 12 på natten.
-Ursäkta mig!Jag kunde inte sova och ville bara ha lite sällskap.
-Det är lugnt.Men snälla,ring inte på nätterna mer är du snäll!
Jag lovar detta.Sedan faller jag ännu en gång i drömlös sömn.

Marianne sitter med telefonluren i handen och stirrar ut i mörkret framför sig.
Varför har Erik börjat ringa så här sent?Vad jag vet har han inte haft sömnproblem innan.Hon lägger sig ner i sängen igen och försöker blunda.

Erik fortsätter ringa nästan varje natt fast han lovat att inte fortsätta.Tillslut slutar Marianne att svara.Hon har även hittat på ursäkter för att slippa fika.Det känns olustigt att sitta med Erik nuförtiden.Hans händer smeker hennes kinder länge och det är som om han inte kan få nog av hennes hud.En röst viskar i huvudet att hon ändå måste besöka honom och tala ut om att hon inte tycker om denna nya situation.
Imorgon gör jag det.

Jag förstår inte varför Marianne undviker mig.Har det med Henri att göra?Duger inte kompisen när man skaffat pojkvän?är hon för fin nu?En sån slyna!skriker rösten i mitt huvud.Huvudvärken kommer oftare har jag märkt.Som en krigstrumma bankar den på.Vackra svekfulla Marianne.Innan var hon som en madonna.Ren som barnet.Nu har Henri smutsat ner denna oskuldsfulla varelse.